EU och dess föregångare har i många år försökt skapa ett gemensamt europeiskt patentsystem. Detta anses vara av stor betydelse för att stärka europeisk industris konkurrenskraft. Förslagen har dock ständigt stött på hinder. Främst har språkfrågan medfört att tidigare förslag förkastats, men även frågan om en gemensam domstolsorganisation med behörighet att döma över medborgare i samtliga EU-länder har varit problematisk.

Nu sker dock ett försök från flertalet medlemsländer i EU att via ett fördjupat samarbete dem emellan, men fortfarande inom ramen för EU, skapa ett gemensamt patentsystem med ett EU-patent (också kallat gemenskapspatent).

Europas patentsystem är onekligen inte helt problemfritt då det ofta leder till ett kostsamt och besvärligt resultat både för den som söker skydd för sin uppfinning, och för den som påstås göra intrång i ett patent. Mot bakgrund av detta framstår ett enhetligt patentskydd och ett enhetligt rättsväsende för detta system ofta som önskvärda. Frågan är om det går att på ett politiskt acceptabelt och effektivt sätt komma överens om och implementera en sådan lösning, och till vilket pris det då sker.

Som ett resultat av viljan att ge gemenskapspolitiken nytt liv vid en tidpunkt då den ekonomiska konjunkturen i EU:s medlemsländer var den mest lovande sedan en generation tillbaka, genomfördes i mars år 2000 Europeiska rådets extra möte i Lissabon. Införandet av s.k. EU-patent som ger skydd på hela den inre marknaden diskuterades intensivt vid mötet. Kort efter mötet proklamerade en entusiastisk Göran Persson inför riksdagen att ”Ett gemensamt EU-patent som är lika enkelt och billigt som det som finns i USA ska ha införts senast 2002”. Ett optimistiskt uttalande minst sagt. Mer än decennium senare lyser den tilltänkta lösningen med sin frånvaro, även om händelserna under den senaste tiden erbjuder viss hopp om att införa det efterlängtade EU-patentet om än med begränsad effektivitet.

Ändå sedan slutet av 1800-talet har det i stort sett funnits nationella patentmyndigheter som beviljat nationella patent i alla Europas länder. I Sveriges fall är denna myndighet Patent- och Registreringsverket (PRV). Frågan om ett gemensamt patentsystem för Europa har under många år engagerat näringslivet och lagstiftare i de europeiska länderna: Inte minst företrädare för den Europeiska Gemenskapen har sett denna idé som en naturlig del av ett mer integrerat Europa. Ett första steg genomfördes i mitten av 1970-talet med införandet av det Europeiska Patentverket, EPO, beläget i München, och som har till uppgift att bevilja vad som kallas europiska patent. EPO utgör inte en del av EU utan är ett fristående mellanstatligt samarbete.

Det är viktigt att känna till att EPO endast prövar patentansökan och beviljar patent på det som visar sig vara patenterbara uppfinningar. Efter att detta skett måste innehavaren låta validera europapatentet i varje konventionsstat som det skall gälla i. Europapatentet omvandlas på detta sätt till rent nationella ensamrätter inom EU och i vissa anknutna stater. Ett ”europapatent” kan alltså bäst beskrivas som ett knippe nationella patent (jfr. det ofta använda uttrycket ”a bundle patent”) med samma skyddsobjekt och med ett centralt ansökningsförfarande.

De officiella arbetsspråken i EPO är engelska, franska och tyska. Konventionsstaterna får ställa upp krav på översättning av patentet, vilket de normalt gör, och kräva diverse avgifter som förutsättning för patentets giltighet. En betydande kostnad uppstår därvid för sökanden i och med kravet på översättning av patentskriften till de språk som gäller i de länder där patentet ska vara giltigt. En viss lättnad har åstadkommits i denna del genom den s.k. Londonöverens-kommelsen som ingicks för några år sedan, men långt ifrån alla länder har tillträtt denna överenskommelse. Även de årsavgifter som utgår, en för varje land, utgör en väsentlig kostnad särskilt mot slutet av patentets livstid eftersom dessa avgifter ökar för varje år som går.

En annan aspekt i samband med såväl nationellt sökta patent som med europapatent gäller tillvaratagandet av rättigheten. När patentintrång från samme intrångsgörares sida sker i flera länder behöver rättighetshavaren i princip väcka intrångstalan i alla dessa länder, även om det i praktiken tämligen ofta förekommer att intrångsgöraren väljer att respektera patenträtten på alla marknader efter att ha fällts för intrång i något av de i sammanhanget viktiga länderna.

Det händer också relativt ofta att intrångsgörare väcker en ogiltighetstalan i varje land där intrångstalan pågår. Eftersom praxis vad gäller hur man ser på flera av patenterbarhetskriterierna skiljer sig åt mellan konventionsstaterna kan det alltså ske att samma patent upprätthålls på vissa marknader men upphävs på andra marknader.

Nya förslag på reformer

Startskottet för nya ansträngningar inom området kom år 2009 under det svenska ordförande-skapet i EU då enighet nåddes om allmänna riktlinjer för EU-patentet. Man antog också slutsatser om ett nytt europeiskt domstolssystem för lösning av patenttvister. Den politiskt känsliga språkfrågan hade dock lämnats helt utanför. Förslaget innebar bland annat att EU skulle ingå i EPO samarbetet, och att EPO skulle få till uppgift att meddela inte bara europapatent utan också gemenskapspatent. Förslaget innefattar även inrättandet av en gemensam domstolsorganisation med säte i Luxemburg.

För att komma vidare med språkfrågan presenterade kommissionen, den 30 juni 2010, ett förslag om att gemenskapspatent ska beviljas på något av EPO:s ovannämnda arbetsspråk. Enligt förslaget ska dock patentkraven alltid översättas till de två andra arbetsspråken. Inga andra språk får användas. Sökanden får fritt välja ett av dessa, och översättning till de två andra språken (maskinöversättning via dataprogramvara) sker bara av patentkraven men inte av övrig del av patentskriften. EU-patentet skulle med andra ord gälla i samtliga deltagande länder utan ytterligare översättning eller registrering i varje enskilt land. Kostnaderna för patentering i Europa skulle därigenom minskas kraftigt.

Italien och Spanien vägrade dock att acceptera en sådan lösning. Därmed föll EU:s förslag.

Saken tog dock inte slut på detta sätt. Många EU-länder har velat gå vidare med förslaget. På begäran av 12 medlemsländer, däribland Sverige, har Kommissionen som ett alternativ till EU:s idé i december 2010 föreslagit ett tillskapandet av ett så kallat fördjupat samarbete (”enhanced co-operation”). Därefter har ytterligare 13 medlemsländer begärt att få delta i detta samarbete. Europaparlamentet och EU:s Konkurrensråd ("Competitiveness Council”) har i februari respektive mars 2011 godtagit förslaget att dessa 25 medlemsländerna tillskapar ett dem emellan gemensamt patentsystem. Ett fördjupat samarbete är en ovanlig form inom EU, och har tidigare endast använts i samband med skilsmässofrågor.

En viktig punkt i sammanhanget är att den föreslagna domstolslösningen inte omfattas av det fördjupade samarbetet. Den tilltänkta patentdomstolens framtid framstår i allra högsta grad som osäker genom negativt besked från EU-domstolens från 8 mars 2011 (se nedan).

Rådets presidium och ett flertal juridiska experter hävdar att skapandet av ett enhetligt patent och en patentdomstol är två skilda saker och att vi kan komma att uppleva ett enhetligt patentsystem långt innan patentdomstolen är i funktion.

Mer om EU-domstolens syn på den föreslagna patentdomstolen (Patents Court)

EU-domstolen har som sagt nyligen meddelat att den föreslagna patentdomstolen (Patents Court) inte är förenlig med bestämmelserna i EU-fördraget. Delvis hänför sig domstolens resonemang till att EU-domstolen inte har full kontroll över patentdomstolen och bara kan meddela patentdomstolen preliminära beslut. En annan del rör överlämnande av befogenheter från medlemsländerna till patentdomstolen.

Det ursprungliga förslaget som låg till grund för EU-domstolens åsikt föreslog inrättandet av en patentdomstol för handläggning av eventuella gränsöverskridande tvister och att bespara målsägande att behöva lämna in separata stämningar i varje medlemsland där ett patent är registrerat, vilket nu är fallet. Allt ser dock inte dystert ut. EU-domstolen anser också att en internationell överenskommelse om en patentdomstol med förpliktelse att tolka bland annat europeisk lagstiftning i och för sig inte är oförenlig med EU-lagstiftningen, och ger därmed således en öppning för en patentdomstol. Den överhängande frågan är hur man utformar de rättsliga ramarna för patentdomstolen så att hänsyn tas till alla aspekter av EU-domstolens olika åsikter.

Det återstår att se hur pass angeläget näringslivet skulle vara att använda ett nytt enhetligt gemenskapspatent utan ett enhetligt system för rättsprövning.

Framtiden för det enhetliga patentskyddet

Kort efter att EU-domstolens yttrande offentliggjordes kom ett pressmeddelande från Kommissionen av vilket det framgår att ”inrättandet av enhetligt patentskydd är rättsligt sett skilt från skapandet av Europeiska patentdomstolen”. Vidare meddelade kommissionen att ”det är viktigt att inte tappa farten utan att nu snabbt låta de årtiondelånga diskussionerna om EU-patentet krönas med framgång genom ökat samarbete”.

Hur ska dessa uttalanden tolkas? Frågar man representanter för Italien eller Spanien blir nog svaret kort och koncist; desperata försök att rädda det som går att rädda. Spaniens statssekreterare Diego Lopez Garrido beskrev framtiden för ett enhetligt patentskydd genom hänvisning till Gabriel García Márquez roman ”Krönika om ett förebådat dödsfall”.

Men så behöver det inte bli. Kommissionen har den 15 april 2011 offentliggjort ett förslag för att implementera ett fördjupat samarbete [COM(2011) 215 final]. Förslaget avser att tillskapa ett gemenskapspatent (”Unitary patent protection”). Förslaget har till uppgift att reglera den ensamrätt som ett gemenskapspatent ska ge. Någon gemensam domstolsorganisation nämns dock inte i detta förslag.

Man bör fråga sig om det inte ligger en viss poäng i att stanna upp och beakta projektets framtidsutsikter. Det har under lång tid funnits stora förhoppningar om att ett enhetligt system ska bidra till minskade kostnader, men vad kostnaderna för att uppnå detta system kommer att bli har inte överblickats. Inte minst kostnaderna för tolkning kan för små- och medelstora företag (SME:s) bli betungande. Ofta kommer det också behövas både ett nationellt ombud och ett ombud specialiserat på den nya patentprocessen inom EU för att kommunikationen mellan part och ombud ska fungera.

Det kan också ifrågasättas om införandet av en patentdomstol, under förutsättning att en sådan går att få till stånd, inte medför kostnader som överväger de besparingar som framhävs. Det är många svåra bedömningsfrågor som alltså måste hanteras.

En aspekt som slutligen borde belysas bättre är om ett mer effektivt patentsystem verkligen gynnar just europeisk industri, eller om det kanske är multinationella bolag i andra världsdelar som blir de stora vinnarna på att inrätta en gemensam patentdomstol för hela EU. Redan nu är det så att t ex amerikanska och japanska bolag söker många fler patent än de europeiska.

Dag Sandart