I grunden är jag förespråkare för en enda allmän domstol. Samtidigt inser jag att samhället blivit så pass komplext att det är nödvändigt med en betydande specialisering för vitt skilda måluppgifter. Kompetensen hos en domare kan rimligen inte räcka till för alla specialområden ett modernt samhälle rymmer. Det ena utesluter emellertid inte det andra. Inom ramen för den av mig förordade lösningen med en enda allmän domstol skulle mycket väl olika avdelningar kunna tilldelas särskilda måluppgifter, där specialistkompetensen och den därav följande särskilda erfarenheten hos domarna kunde tas till vara på ett bra sätt.

Två former av domstolar är jag direkt allergisk mot. Den ena är militärdomstolen, som hos mig för tankarna till en opålitlig enpartistat med minst lika opålitliga gamla generaler stelt sittande i sina ordensbehängda uniformer bakom domarpodiet. Den andra domstolsmodellen som ger mig ilningar av obehag är någon form av folkdomstol efter gammal öststatsmodell. Skulle för egen del känna störst trygghet om jag kan lita på att de som är beklädda med domarmakt i en demokrati är välutbildade, professionella yrkesutövare och inte på något sätt politiskt handplockade män och kvinnor av folket. Lika lite i domstolssammahang som inom något annat maktområde i samhället vill jag att maktutövandet ska ske annat än professionellt. Det kan gälla t ex polisen eller sjukvården. Lekmännens tid som yrkesutövare i enskilda ärenden med direkt avgörande inflytande över om en samhällsmedborgare ska opereras, få sin vapenlicens indragen eller träda i fängelse borde vara ute.

Mot ovan beskrivna bakgrund av ett alltmer komplicerat samhälle och med min inställning till behovet av professionalism går det knappast att försvara att vi har kvar lekmän som domare med i princip likvärdigt inflytande över dömandet som professionella domare. Från början krävdes i princip en” fullsutten nämnd” som samfällt gick emot juristdomaren för att lekmannadomarna skulle få en avgörande betydelse för utgången.

Särskilt illa passar nämndemännen i hovrätterna efter processreformen 2008, med övergången från ett omprövnings- till ett överprövningsförfarande av vad som förekommit i målen vid tingsrätterna.

Karnov Nyheters redaktion har under oktober månad påbörjat en kartläggning av hur nämndemännen i tingsrätterna använt sin numera individuellt mäktiga – och ibland utslagsgivande - domarroll och i vilken mån detta haft inflytande på domen i tingsrätten och därefter i hovrätten. Alla hovrättsdomar i landet under en närliggande period genomgår för närvarande en ingående granskning. Resultatet kommer att presenteras senare i vår. Av de hittills granskade hovrättsmålen framgår att det förekommer att nämndemän har bestämt målutgången i tingsrätten mot juristdomarens avvikande uppfattning. Det framgår vidare att sådana s k nämndemannaavgöranden ofta ändras i hovrätten till det slut som juristdomaren vid tingsrätten företrätt. Men kartläggningen kräver en närmare analys innan den mera i detalj kan redovisas.

Tills vidare får vi nöja oss med att konstatera att lekmän som domare i många fall har ett reellt bestämmande inflytande under straffrättsprocessen. Debatten om det rimliga i ett fortsatt sådant förfarande så här en bra bit in på 2000-talet kommer rimligen att fortsätta. Det finns all anledning fortsätta diskussionen när väl Karnovs granskande arbete har hunnit slutföras. Då får vi ett bättre underlag för hur det straffrättsliga processförfarande bör vara utformat framöver för att på bästa sätt tillgodose rättssäkerheten.